Maria.

Undra när exakt hon visste det?När visste hon att hon kände för mycket?Det där förbjuda pirret,som kändes ändå ner i tårna.Maria var nöjd med sitt liv.Hon hade allt hon kunde drömma om.Hon hade en man som avgudade henne,hon hade ett vackert hem,möblerat med möbler ifrån ikea.Hon saknade inget.Kanske barn då..men hon var så ung än..och just nu passade inte alls några kottar in i deras vardag.Marias liv var perfekt.Det var ju bara den här dumma känslan som förföljde henne...Det dumma pirret,som inte alls fick vara där.Inte nu.Det var inget som hon ville,inget hon hade planerat,hon hade förträngt det in i det längsta.Maria brukade säga till sig själv..varje kväll,så där innan hon somnade.".Om man säger högt för sig själv..att det inte finns..så finns det inte"!!!!Hahahah...tänk om det var så lätt?Hon minns det där ögonblicket då hon visste att hon älskade.Hon kunde inte släppa ögonblicket.Då det enkla helt plötsligt blev så svårt.Hon gjorde det svårt.Hon och ingen annan.Hon var världsbäst på att förstora saker,hitta på saker som inte fanns...och älta.Ingen kunde älta saker hundratals gånger så som hon..Förbannat!!!!Hur kunde hon börja älska en annan man?Hennes man Josef(jaaa..visst var det lite roligt?Maria och Josef..som där i Bibeln)var underbar.Han var allt hon behövde.Hon älskade honom av hela sitt hjärta.Bara en liten del tillhörde den andra mannen.Den förbjudne.Man lämnar inte sin pusselbit i livet...inte på några villkor.Hon hade träffat Josef på Sjukhuset,där hon jobbade natt.Josef hade bara helt plötsligt funnits där...natt som dag..vid hennes sida.Han och hans annorlunda liv.Ibörjan visste hon inte hur man älskade en man i rullstol.Gick det?Utan att känna medlidande?Eller "tycka synd"?Hon vet att det är fel. så vad ska hon igentligen göra?Hon säger högt för sig själv varje kväll..."det finns inte"..och somnar.(ur "Boken om Maria")