Le och lev.

Kan man sakna något man aldrig har haft,eller bara har haft i några sekunder?Kan man sakna känslan att vara älskad av den man älskar.Maria visste bara att det gjorde så in i helvete ont.När skulle det försvinna?Imorgon?Eller om några dagar?Eller aldrig?Hur kan det göra så jävla ont att bara känna?Hon mådde ganska bra.Om hon bara inte tänkte på allt.Om hon bara stängde av alla känslor.Det var inte längre hennes tid.Allt som hade tillhört henne(iaf i Marias fantasier)tillhörde någon annan nu.Hon.Hon som hade allt som inte Maria hade.Allt som liksom var godkännt.Allt som passade in.Allt som han ville ha.Det som inte Maria alls hade.Och hon kände att det sved som tusen miljoner eldar i henne..avundsjukan.Den som ingen fick se.Den hemliga,som höll på att bränna sönder henne.Den skulle hon aldrig visa.Hon skulle bara le och vara den lyckliga,snälla,roliga Maria.Hon som alltid fanns där.Josef älskade henne.Men hon kände bara saknad.Saknad efter något hon bara hade smakat på...Någon gång skulle hon få precis det hon drömde om.Hon visste det i hela sitt hjärta.Någon gång.Men inte nu.I ett annat liv.I ett annat land.I en annan värld.Äsch..kanske var hon patetisk.Och vad visste hon om allt?Inte ett skit.Inte ett jävla skit.Le och lev.(ur boken om Maria)