Din.

Maria suckade där hon satt mitt på golvet.Jävla skit.Att hon aldrig kunde fatta.Att det var så svårt att få in i hjärnan.Att släppa taget och ge upp.Hon var så nära nu,det kände hon.Hon hoppades inte längre.Det hade hon slutat med för några veckor sedan.Hon visste att det var över.Hon suckade igen.Men några tårar kom inte längre.Dom var slut.Hon hade gråtit klart.Hon var tom.Och det skulle dröja länge,länge innan hon skulle tillåta sig att älska igen.Hon kände fortfarande ett sting i hjärtat när hon tänkte på den kvinnan som skulle få gå brevid honom genom livet.Det skulle inte bli hon.För Maria dög inte.Hon hade inte det som krävdes.Hon var inte vacker nog.Hon skulle inte passa in.Hon fanns inte med på listan.Hon fanns inte.Och hade aldrig funnits.Bara i hennes fantasi.Det var ändå skönt att inse.Att släppa honom.Jagandet var slut.Kärlek är något man får.Inte tvingar sig till..Maria visste inte hur hon skulle orka se honom i ögonen mer.Hon var tvungen.Igentligen fanns inget.Vad hade hon trott?Hur i helvete kunde hon inbillat sig?Hon vill bara lämna allt bakom sig.Aldrig mer vända sig om.Det fanns inget.Hon fanns inte alls för honom.Men för henne var han allt.Lika nära henne som luften hon andades.Och hon längtade.Varje sekund.Ur "Boken om Maria"