Kvar i det sista kapitlet.

Hur länge kan man klamra sig fast vid det gamla..och vägra släppa taget?Ibland känns det som jag bara läser och läser i det sista kapitlet utan att vilja läsa klart....jag vet att jag måste sluta..men jag tar inte det där sista steget...det steget som behövs för att gå vidare.Vad är det jag är rädd för?Jag vet ju att jag är rädd.Men inte för vad.Jag måste ju släppa dig..för att du inte ska ta mig för given.För att du ska känna att du saknar mig.Jag vet att det är så.Men det är så förbannat svårt.Maria slutar skriva.Hon reser sig och går ut och häller upp en kopp kaffe.Juldagen.Det är alldeles vit ute.Snön ligger vit på taken.Jo visst är det så,och hon hade hört på radion att det inte hade varit en vit jul sedan 2001.Härligt och ljuvligt.De hade haft en fin jul,Maria och Josef.Lugn.Hon hade varit lycklig.Maria hade inte tänkt på Honom hela tiden.Inte varje minut.Någon gång i timmen kanske.Men absolut inte mer.Josef var så gullig.Höll om henne hela tiden och sa att han älskade henne flera gånger om dagen.Varför var hon inte nöjd? Varför räckte det inte till??Hur går man vidare?Maria drack sitt kaffe alldeles för fort.Jävlar... vad ont det gjorde nu på tungan!!!!Äsch..Hon fick skriva mer en annan dag.Boken slängde hon in under sina trosor i lådan.Vardagen måste fixas.Fantasin får vänta.Stäng hjärtat nu.(ur Boken om Maria)